The day I realized...

 
Det var en helt vanlig tisdag, men ändå inte. Den där kämpiga timman efter skolan när vi jobbar på matteläxan, stavning och läsning hade gått så otroligt smidigt och C hade varit så himla duktigt. Ingen hade behövt höja sin röst eller tjata på den andra, utan vi satt där och åt morötter och dip och skrattade tillsammans.
 
När vi sedan satt i bilen och hon började sjunga med i radion ifrån baksätet så slog det mig verkligen: snart lämnar jag henne. Och i den sekunden jag insåg det fick jag kämpa för att hålla tårarna tillbaka bakom solglasögonen där i förarsätet. Jag lämnar de här barnen som har kommit att bli mina småsyskon och jag vet inte när jag kommer se dem igen. Det kanske dröjer två, fem eller 10 år tills jag får krama om dem igen.
 
Hur mycket jag än längtar efter Sverige, så kommer det samtidigt vara det svåraste jag gjort att åka tillbaka. Hem kommer aldrig vara hem på riktigt längre, för en del av mig kommer alltid vara kvar här, med dessa tre barnen.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Love hurts...eller Att skiljas är att dö en smula...kommer du att märka!


2013-10-20 @ 19:52:12

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0